30 januari
Sarah som kom hem igar kvall ar varldens gulligaste och snallast tjej, helt otroligt sot och en grym vardsyster. Det ar synd att jag bara kommer att bo har i ca 24 dagar till eftersom alla verkligen ar underbara. Vi har idag spelat gitarr (elgitarr t.o.m.), atit pa mc donalds (japp de har det har i Pukekohe ocksa, plus ett haftigt mc cafe), shoppat i de fa affarerna har omkring (vinglat omkring i hogklackat och skamt oss i en skoaffar), atit pizza och hangt med resten av slakten.
Forsokte igar att lara mig vad en cricket-match gar ut pa vilket ar lattare sagt an gjort och sag idag en giftig spindel. Inte illa. Allt ar fortfarande toppen och nar vadret blir battre ska vi nog kolla runt lite mer, de har tydligen mycket de vill visa. Engelskan flyter pa bra aven om jag ofta tappar bort ord och inte vet vad jag ska saga haha.
Uppdaterar nog imorgon, dagen innan skolan. Adios!
29 januari
Som sagt bor jag pa en farm men den var inte riktigt som jag tankt mig, har varken sett till kossorna eller hastarna haha! Antar att de ar langre bort, har inte utforskat stallet alls an, det ar lite daligt vader sa vi har hallt oss inomhus. Ska dock formodligen ta en svang runt om har imorgon och kolla in allt. Blir nastan lite stressad (ja jag blir stressad aven har borta) over hur mycket det finns att se och gora och hur lite tid jag har kvar med den har familjen.
Jag har fortfarande inte helt vant mig vid engelskan och svarar ibland pa svenska, svarade en gang pa spanska haha! Det blev ett si istallet for ett yes. Det ar inte sa latt som man tror att prata engelska hela dagen heller och jag ar redan trott. Snart kommer Sarah och nu anlande visst Katrinas bror sa ska inte vara fast har. Bye!
29 januari
Resan hit gick finfint. Satt pa arlanda med pappa fran 5 - 13 och traffade sedan Lise & Matilda for att checka in vaskorna (som otroligt nog inte vagde for mycket!) och gora oss redo for att lamna trygga Sverige. Forsta turen gick till London dar vi sen fick vanta i 5 timmar pa nasta plan. Vi fordrev tiden med att ata, spela kort, prata och vara allmant forvirrade i Heathrow.
Nasta plan tog oss till Singapore for mellanlandning efter 12 timmar i luften. Oturligt nog fick vi inte sitta bredvid varandra sa jag sov bort tiden, vaknade efter ett tag och sag att alla andra redan hade atit middag. Mellanlandningen i Singapore var lite smajobbig med tanke pa den extrema varmen dar inne. Efter det satte vi oss pa planet igen och gjorde oss redo for 8-9 timmars flygtur till Sidney dar jag inte endast sov utan aven pratade lite med tysken bredvid mig som tydligen skulle till Austrailen helt ensam i 5 manader vilket gjorde att tiden passerade ganska snabbt. I Sidney (dar vi garna hade velat stanna langre pga. den underbara flygplatsen som t.o.m. erbjod fotmassage) stannade vi bara en snabbis for att sen satta oss pa det sista planet (dar det serverades glass!) som tog oss till Auckland. Jag och Matilda var nara att bryta ihop av nervositet medan Lise stayed cool vilket var tur, det behovs nagon som kan lugna ner de andra. Svettiga, oduschade och allmant ackliga efter ca 35 timmar pa flygplan vagade vi oss till vanthallen dar vara vardfamiljer vantade.
Vi sag en kille med AFS-skylt och bredvid honom stod bade mig och Matildas vardmamma. Lite nervost men anda valdigt skont att antligen traffas. Hon var varldens gulligaste och vi satte oss i bilen for att aka hem till Pukekohe. Jag kan direkt saga att Nya Zeeland ar det vackraste landet jag nagonsin varit i, det gar nastan inte att beskriva. Bara det man sag ifran motorvagen var otroligt och utsikten fran vart hus pa aka aka road ar overklig.
Val dar fick jag traffa min vardpappa Mike, grandma och hunden Leo (som redan blivit min lilla alskling). Min vardsyster Sarah ar inte hemma just nu men ikvall ska jag traffa henne for forsta gangen vilket ska bli spannande. Efter den langa resan och allt som hant de senaste dygnen var jag helt utmattad och duschade och gick och la mig nastan direkt efter middagen. Mitt rum var jattefint och utsikten fabulos. Bilder kommer senare.
Det kandes sjukt konstigt att vakna upp i en annan sang an ens egen. Att ga in till koket och ata frukost med en helt frammande familj var helt galet det med och jag har nu borjat inse hur mycket te de dricker har. Vi satt vid frukostbordet fran 10 till 15 och pratade, de har rejalt med slaktingar boende har omkring sa jag har under min korta tid har hunnit traffa bade mostrar, fastrar, syskonbarn, kusiner - you name it. Inga barn dock, den yngsta jag traffat i landet hitills har varit 17 och den aldsta maste nog vara grandma med sina 81 ar. Alla har varit valdigt trevliga och hjalpsamma aven om jag inte alltid hanger med i vad de pratar om. Engelskan ar svarare att forsta an vad jag trodde och de pratar med en stark dialekt aven om de fornekar det varje gang jag papekar det haha.
Efter att ha traffat en massa manniskor som tydlige bara ar en liten liten del av deras slakt har omkring akte vi och handlade lite i Pukekohe (de bor en dit ifran uppe pa en kulle) och jag inforskaffade en fungerande adapter, sim-kort till mobilen och lite annat nodvandigt.
Just nu ar det storm med stort s och palmerna (ja de har palmer!) har utanfor haller pa att blasa ner. Det blev ett lite val langt inlagg den har gangen och forsoppningsvis kan jag uppdatera lite oftade framover. Hoppas att allt ar bra i Sverige och inte allt for kallt hehe.
25 januari
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH. Nu är det allvar. Hejdå Sundsvall, hejdå Sverige!
25 januari
Kan inte fatta att jag åker om bara någon timme! Visserligen är första stoppet Arlanda i ett antal timmar (10 för att vara exakt, man vill ju vara på den säkra sidan och inte missa flyget hehe) men bara det är galet nog för mig. Herregud på fredag kommer jag att befinna mig i NYA ZEELAND. För stort för att förstå.
Är röd i ögonen och har ont av allt gråtande idag. Klarade mig hyfsat fint på skolan, blev bara några tårar under lunchrasten, men på stan när det var dags för ett sista farväl gick det inte riktigt lika bra att hålla tillbaka. Efter ett utdraget farväl med många konstiga blickar på 10 rödgråtna tjejer mitt på stan var det dags att åka hem och jag kommer nu inte se mina fina på ett år. Helt sjukt, men sant.
Har packat det mesta nu (hittade äntligen mina solglasögon efter timmar av letan) och antar att jag är redo. Fast ändå? Hur kan man vara redo att lämna allt? Vad tar man med sig? Hur förbereder man sig? Packlistan är avprickad men det känns som att något fattas. Som att något måste göras för att kunna bara åka iväg i ett år. Kommer dock inte på vad. Sagt hejdå till folk har jag gjort. Packat har jag gjort. Försökt förbereda mig mentalt har jag gjort. Jag kanske är redo ändå? Fast ändå, nä.
25 januari
TACK
25 januari
24 januari
Förstår inte att det verkligen händer, att jag verkligen gör det.
Har haft sjukt många humörsvängningar angående detta. Har vissa dagar känt att det kommer bli världens bästa år och att jag inte kommer ångra en sekund av det, samtidigt som jag andra dagar varit tveksam och nästan varit på gränsen till att ångra mig. Har ofta undrat om min tveksamhet är ett tecken på att jag inte borde åka men har fattat nu, efter att ha snokat i en del utbytesstudent-bloggar, att nästan alla som åker iväg faktiskt känner så. Klart man tvekar lite inför att lämna tryggheten och bege sig helt själv till ett nytt land där man inte känner en kotte. Klart det känns läskigt att säga hejdå till allt som varit ens liv i 17 år och bara dra iväg ensam. Klart man funderar på om man kommer missa mycket här hemma, tappa kontakten med alla eller längta hem så att man inte står ut. Klart man lägger en tanke på om det inte varit bättre att vänta till efter studenten med att åka iväg.
Men varför skulle det vara det? Varför inte (om man nu vill och har möjlighet) åka som utbytesstudent när man väl kan? Jag tror att hur jag än har det där borta så kommer det vara det bästa jag gjort. Även om jag mår skit i 12 månader och önskar varje dag att jag aldrig åkt så vet jag att jag kommer utvecklas himla mycket som person och få upplevelser of a lifetime. Man kommer bli självständigare, självsäkrare (om man inte bryter ihop efter 1 månad och åker hem dvs.) och få jäkligt bra erfarenheter. Jag tror inte utan jag vet att jag skulle ångra om jag inte åkte, så dagarna i NZ där jag ångrar att jag gjorde detta (för visst kommer det finnas såna dagar) ska jag försöka tänka på hur allt hade varit om jag inte åkt och inse att det ändå var rätt beslut att göra det här. Det är ju bättre att ångra något man gjort än det man aldrig gjorde.
24 januari
WHAAAAT?!?!?!
Insåg just att det här är min näst sista kväll i Sundsvall på en evighet! Vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns som att man borde utnyttja de sista timmarna här i Sverige och ta vara på tiden men jag vet inte var jag ska börja. Det är helt insane och jag har verkligen inte förstått att jag ska åka på ONSDAG!!! Det känns som att det var igår när jag bestämde mig för att åka och skickade in ansökningsblanketterna. Alldeles nyss var det ju månader kvar, vad hände?
Är lite sur på mig själv över att jag inte förberedde mig mer under den långa tiden jag faktiskt hade på mig. Sitter här kvällen innan jag ska åka och har knappt gjort hälften av det som behöver fixas. Har inte packat klart, inte bestämt om jag ska ta med datorn eller ej, inte laddat kameror eller ipod, inte fixat bilder på usb och inte tagit fram svenska recept. Under all denna tid av väntan borde jag åtminstone ha valt ut svenska recept och lärt mig laga dem som jag blev tipsad om att man borde göra. Jag borde ha packat lite tidigare och jag borde ha förberett en presentation av Sverige för skolredovisningar. Hatar mig själv för att vara sån tidsoptimist. Inte ens inför mitt livs största resa är jag någolunda förberedd.
24 januari
- 2 osthyvlar (en till varje familj)
- 2 påsar ahlgrens bilar och 2 påsar gott och blandat (2 påsar till varje familj)
- En bok på engelska om Sverige
- En dalahäst
- Ett Snö-armband
- En burk hjortronsylt haha!
Blev lite panik här på slutet när jag fick veta att jag inte bara kommer att ha en utan två (sen ännu fler, men de får inga presenter hehe) familjer att köpa till. Försökte hitta något som representerar Sverige, om jag lyckades vet jag inte men nu kan det strykas från listan i alla fall.
24 januari
Pratade med AFS i morse och tydligen visste de inte om att familjen i Tuakau bara skulle ha mig ett kort tag. De antog att familjen skulle ha mig hela året så ett stort missförstånd mellan familjen och AFS är det som ligger bakom allt krångel. Dock blev de väldigt bekymrade när de hörde detta och lovade att genast göra något åt saken. De ringde direkt till AFS i Nya Zeeland och ringde sen tillbaka till mig på en gång. De där borta visste tydligen inte heller om att familjen bara skulle ha mig ett kort tag, men de försäkrade mig om att hur det än blir kommer jag få allt stöd jag behöver från AFS, så det känns tryggt. Älskar AFS!
Det känns inte så jobbigt längre. Familjen jag ska bo hos första månaden fick jag ett mejl från alldeles nyss och jag är superexcited. De bor tydligen på en farm (!) och har en hund, två katter, hönor, två kor och två hästar! Hur coolt? De hade ju som jag förut berättade även en dotter och när jag nu lämnar en lillasyster vid namn Sara här i Sverige åker jag till en annan med samma namn. Lite kul. Även familjens mormor (81 år gammal) bodde med dem på farmen så det ska verkligen bli en intressant upplevelse.
Välkomst-familjen, familjen Salmons, bor i utkanten av Pukekohe så första månaden bor jag i staden det var tänkt från början. Den andra familjen, familjen Gardner/West, bodde som sagt i Tuakau som tydligen inte endast har 2800 invånare som jag förut trodde utan hela 4000! Impressing. Deras mejl var bland det sötaste jag läst och de verkar sjukt trevliga. De have även två barn vilket jag inte trodde från början, en son som bodde hemma men som de tydligen aldrig träffade eftersom han alltid var ute med kompisar haha, och en dotter som bodde på sydön.
Ska nu mejla tillbaka och fortsätta med packningen.
23 januari
Familjen jag fått höra om som skulle bli min värdfamilj efter en månad ska tydligen inte vara det längre så just är det endast några dagar kvar till avfärd och jag har fortfarande ingen riktig värdfamilj. Bra.
Enligt AFS lät det igår som att jag först ska bo min welcomefamily en månad och sen flytta hem till paret som skulle bli min värdfamilj. Idag fick jag ett mejl från det paret (som för övrigt verkar hur söta och underbara som helst!) där det framgick det att de skulle ta hand om mig ett tag men att jag sen skulle skickas vidare till ännu en familj. Vem vet, kanske ännu en efter det. Att först bli inställd på att ha en familj men få reda på att de dragit sig ur kändes sådär. Att sen få veta att inte heller någon av de två nya familjerna man fått ska vara ens riktiga värdfamilj känns värdelöst.
Det var ju inte riktigt så här man föreställde sig året när man anmälde sig.
Visst kan alla familjerna vara supertrevliga men själva grejen med utbytesåret var för mig att flytta till en ny familj och bo med dem ett år för att verkligen lära känna dem och det är ju lite förstört nu. Antar att jag får göra det bästa av situationen, men lite besviken måste jag erkänna att jag är.
23 januari
Och allt detta för att jag ska åka iväg ett år! Blev verkligen en bra avslutning och det har jag mina vänner (eller föreningsmedlemmar kanske jag borde säga hehe) att tacka för.
22 januari
Antar dock att ju större skillnad från mitt nuvarande liv desto bättre, så steget från Pukekohe's 25 000 till Tuakau's 2500 är väl ett steg i rätt riktning (eller?).
Haha ska bli kul att prova på livet ute på landet!
22 januari
Fick igår ett mejl från AFS om att min värdfamlj har tydligen dragit sig ur och jag kommer inte att bo i Pukekohe.
Det är fortfarande kaos i min hjärna och jag försöker ta in det hela.
Från att bo ca 2 km från skolan och ha en bror och en syster kommer jag nu att bo några mil därifrån och inte ha några syskon alls. Jag vet inte varför de drog sig ur och varför de gjorde det så sent, men det hade tydligen ändrat sig. Som tur var lyckades AFS fixa två andra familjer ganska nära som jag kommer att bo hos under året vilket självklart är jättebra, men jag är fortfarande lite förvirrad. Första tanken var besvikelse. Jag hade verkligen sett fram emot att dels bo nära min skola och dels ha två värdsyskon. Jag var helt inställd på att bo där och hade inga tankar på att de kanske skulle ändra sig. Dock har det hela ända från början varit väldigt mystiskt då det inte gått att få kontakt med familjen och de har varit bortresta hur länge som helst. Mejlet till pappan gick inte fram och mamman svarade aldrig på det jag skickade till henne. Uppgifterna AFS skickade om dem var dåligt ifyllda och de hade hoppat över det mesta på blanketterna. Det enda jag visste om dem var egentligen att pappan pratade spanska & italienska, mamman jobbade på bibliotek, de hade två barn och de var katoliker som går i kyrkan varje vecka.
Trots att det självklart är tråkigt att familjen jag ställt in mig på att bo hos drog sig ur känner jag mig ändå lättad och på något sätt är jag glad att det blev som det blev. Jag kommer nu att bo första månaden hos en "welcome-family" i Pukekohe som består av en mamma, en pappa och en 14-årig dotter. Efter den tiden kommer jag att flytta till Tuakau till ett par utan barn men som tidigare hade haft 3 utbytesstudenter hos sig vilket känns bra. Man är inte längre orolig över vad det är för familj och varför de aldrig går att kontakta. Har nu mejlat den nya familjen och hoppas på svar inom kort.
21 januari
(notera min snabba ändring av headern)
21 januari
Dock kom info om lägret igår och tydligen ska det inte hållas direkt vid ankomst som jag först trodde utan ca en månad efter vilket är jätteskönt, har en känsla av att man nog är ganska trött efter 35 timmars flygresande hehe. Kan fortfarande inte fatta att jag verkligen ska åka iväg!
Tydligen (enligt säkra källor) är det supervamt i NZ just nu och jag kommer att behöva mycket solkräm. Är lite orolig över att jag förmodligen se ut som en stekt tomat första veckorna då jag har jättelätt för att bränna mig men man får ta det med en klackspark. Kan ju säga att alla i Sverige ser ut sådär. Det kommer vara en av de väldigt positivia sakerna med att vara utbytesstudent, jag kan skylla allt på att vi i Sverige ser ut så här eller gör såhär. Gör jag något de tycker är underligt skyller jag bara på Sverige, har jag glömt göra en läxa eller råkat brytit mot någon regel på skolan - skyll på Sverige! Ursäkten "jag visste inte, jag är bara utbytesstudent" kommer att användas flitigt.
Idag ska bankkorts-problem redas ut och pengar växlas in på forex, efter det väntar fika på stan, middag hemma och senare födelsedagsfirande för en viss 18-åring. Varje dag fram till tisdag är fullbokad och jag förstår inte när jag ska ha tid att packa och fixa allt. Jag har vetat om att jag ska åka i över ett halvår och ändå är jag ute i sista sekunden. Är jag förvånad? Nej.
20 januari
Något måste vara fel med mig. Jag som alltid blir nervös för minsta lilla känner mig inte ens orolig och det skrämmer mig att jag inte förstått att jag ska iväg än eftersom det bara är några dagar kvar nu. Vill känna nånting, även om det är rädsla eller nervositet. Vill inte bara gå runt som att allt är som vanligt.
Idag var kanske näst sista skoldagen för min del då jag förmodligen dissar skolan imorgon och på måndag och jag måste erkänna (hur mycket det än tar emot) att jag kommer att sakna skvadern. Åh. Måste få upp humöret nu. Tänker bara på hur mycket jag kommer sakna allt här, och inte hur jäkla grymt det kommer bli att åka iväg. Som sagt, känns som att något är fel med mig. Man ska ju vara skitglad över det här (vilket jag är, men liksom inte så spänd som jag borde vara) och inte gå och fundera på hur allt skulle vara om jag inte åkte. Känslan jag hade när anmälningsblanketterna just skickats in har avtagit lite och jag skulle gärna få tillbaka den. Va fasiken, jag ska ju iväg till NYA ZEELAND (landet jag alltid velat besöka!) om några dagar och jag sitter här och gnäller. SKÄRPNING.
Köpte i alla fall presenter till värdfamiljen (som jag fortfarande inte fått någon kontakt med) idag och just nu har jag en osthyvel, en dalahäst, ett snö-armband och 2 påsar ahlgrens bilar (+ en gott och blandat) att ta med, hehe hoppas det uppskattas. Vill så gärna veta mer om familjen, avlider snart av all denna väntan.
19 januari
Jag vet nästan ingenting om min värdfamilj (inte ens hur gamla mina värsdsyskon är, när ska den informationen skickas ut?), jag vet inte om det kommer att hållas något läger direkt när vi anländer till NZ eller inte, jag har varken packat eller köpt presenter till värdfamiljen, bankkortet vet jag inte hur det blir med (mobilen lika så) och jag vet inte om familjen har en dator vilket jag måste ha reda på och i värsta fall släpa med mig min egen.
Så mycket att göra, så lite tid att få det gjort.
Jag har i alla fall haft årets sista prov på svenska idag och är nu offeciellt PLUGGFRI!!!!!!!!!! Kommer knappt ihåg känslan, men den är grym.
Ska ägna kvällen till att sortera bilder på datorn och bestämma vilka jag ska ta med på usb till NZ, vilka jag ska skriva ut och vilka jag ska ta bort. Det här kan ta många timmar.
18 januari
Har ju lite att göra innan avfärd om man säger så.
Min "att göra"-lista ser ut ungefär såhär;
- Skriva packlista
- Packa (haha ganska viktigt för att lyckas komma iväg)
- Se klart GG säsong ett som jag lånat av Linda (också viktigt!)
- Växla pengar på forex
- Fixa med bankkort
- Gå till telia och försöka komma underfund med hur det blir med mobilen utomlands
- Storstäda mitt rum
- Lägga alla bilder på usb (så att jag inte kommer hem efter ett år och får reda på att datorn krashat och alla bilder är försvunna)
- Framkalla viktiga bilder och ta med så jag har något att trösta mig med när det känns svårt
- Köpa presenter till värdfamiljen
- Eventuellt fixa någon sorts presentation om Sverige så jag är beredd om jag ska göra något föredrag i skolan om vårt spännande land
- Klippa om gamla jeans till shorts
- Fixa en adapter
- Hinna träffa och prata med alla en sista gång
Efter att ha läst igenom listan blev jag nu väldigt väldigt stressad.
18 januari
Man märker när man ska lämna något hur fint det man har faktiskt är. Jag är bara så glad och det har jag alla underbara människor jag lämnar att tacka för. Samtidigt som jag vet att jag gör helt rätt beslut i att åka (tro inte att jag ångrat mig för då tror ni fel fel fel) så konstaterar jag bara att det hade varit lättare om det inte funnits så många att sakna. Fast varför sörja, jag kommer ju tillbaka hehe.
Bara blev lite ledsen vid tanken av hur mycket jag kommer att gråta nästa tisdag.
17 januari
Sitter här i tjocksockar och dricker te. Insåg just att jag om lite mer än en vecka kommer befinna mig i värmen och inte behöva frysa mer!!!
Första tanken är ju självklart att det ska bli underbart, fantastiskt och superhärligt (vilket det ju ska bli, verkligen). Sen slog det mig att jag faktiskt kommer att sakna det lite. Sakna att kunna göra nudelsoppa, dricka te, tända ljus och värma sig i mysiga stickade halsdukar framför en film i vintermörkret. Sakna att kunna plumsa hem i snön eller glida ner för busbacken i smått panikslaget tillstånd men ändå skratta så tårarna nästan rinner (eller ja, fryser till is på kinden). Sakna att vakna upp och se att det snöar ute och bestämma sig för att åka tefat sen komma in och göra varm choklad. Kommer att sakna allt det mysiga som Sverige faktiskt har, även om jag kanske inte alltid uppskattar det så mycket som man borde och även om jag är hur glad som helst över att slippa snön och kylan i ett år.
Bara tanken på att inte behöva pracka på sig 14 lager kläder för att gå utanför dörren och inte behöva oroa sig för att bussen kanske är inställd p.g.a. trafikkaos är ju en bedrift i sig.
Nu: åter till historiauppsatsen. Man är ju inte fri bara för att man snart lämnar landet.
17 januari
Jag har inte ens börjat. Ska försöka skriva en packlista idag men är just nu lite förvirrad. Hur många tröjor ska jag ha med? Hur många shorts? Klänningar? Skor? Byxor? Linnen? Jackor? (hehe om jag ens behöver ta med någon) Två kameror eller en? Presenter till värdfamilj? (har än så länge endast köpt en osthyvel och en dalahäst) Hur mycket pengar?
Måste ha i tanken att det ej får väga över 20 kg, och att det även ska få plats grejer på hemvägen som jag köper där.
Det här blir en utmaning.
(PS. Har idag skickat iväg det första mejlet till värdfamiljen! Det kändes sjukt konstigt, liksom hur börjar man på ett mejl till människor man aldrig förut pratat med men som man ska bo hos i ett år? Hoppas på svar ganska snart.)
17 januari
Hemkommen från Stockholm med en himla massa (både bra och dåliga, men mestadels bra) nya tankar angående utbytesår i NZ. Vi har under hela helgen diskuterat allt från kulturkrockar och missförstånd till regler och anpassning vilket verkligen gav en nya perspektiv på vissa saker. Det var himla skönt att få svar på alla frågor man hade och det var även väldigt bra att kunna prata med människor som är i exakt samma situation som en själv och få bekräftat att man inte är ensam med sina "herregud vad har jag gett mig in på"-tankar. Alla var verkligen trevliga och det kändes grymt att ha träffat sina blivande resekompanjoner som kommer att återses nästa onsdag på arlanda (insane!).
Det var en bra helg men som dock började dåligt då jag missade tunnelbanan (handlade om sekunder) som gjorde att jag även missade bussen vilket resulterade i att jag fick leta upp en taxi och kom för sent. Väl där var det info + prat kombinerat med fika fika fika som gällde under största delen av dagen vilket inte var helt fel. Även lite beaver-feaver, brevskrivande till sig själv & teaterföreställning hanns med. Nunnor i ett badhus är icke att underskatta.
Efter helgen har jag fått reda på lite skrämmande fakta som att
- Man kommer att gå upp minst 10 kg den första tiden (jag som trodde att de bara åt frukt där!)
- En typisk skollunch i NZ är vitt bröt + onyttigt pålägg, chips & dounuts (inget skämt)
- Att klä upp sig är ytterst ovanligt och sker mest bara vid skolbalen (inte ens vis nyår!)
- Droger är ungefär lika accepterat som alkohol är i Sverige
Men även att
- Man kan gå barfota på stan utan att någon bryr sig hehe
- Ett utbytesår ger en helt nytt perspektiv på livet
- Man utvecklas grymt mycket som person
- Man får kontakter över hela världen
- Man kommer få se en massa nya platser och få ett år man aldrig glömmer!
Tror det väger upp det mesta negativa.
14 januari
Har packat klart inför lägret och är nu beredd att åka.
Hejdå Sundsvall, hej Stockholm!
13 Januari
Första inlägget. Känns nästan lite högtidligt. Som om jag borde göra någon storslagen entré eller en mindblowing inledning om vem jag är och varför jag skriver här.
För er som inte vet handlar i alla fall denna blogg om mig (Hanna Lindholm) och mitt utbytesår i Nya Zeeland där jag förhoppningsvis (beroende på tillgänglighet till datorer) kommer att uppdatera så ofta som möjligt om vad som händer och hur jag har det. Jag åker med organisationen AFS och kommer att vara borta i stort sett hela 2011 (åker i slutet av januari 2011 och kommer hem i början av januari 2012). Just nu är det 13 dagar kvar till jag sätter mig på planet och åker iväg till andra sidan jorden så fram tills dess kommer jag mest att skriva på om förberedelserna och allt som ska fixas innan det bär iväg (+ mina "herregud vad har jag gett mig in på?!"-tankar och panikmoments). Jag väntar fortfarande på mitt visum som för tillfället befinner sig i Haag och jag hoppas att det anländer inom de närmsta dagarna så att resan inte blir försenad.
I helgen är det dags för förberedelseläger i Stockholm för alla som åker iväg nu i januari/februari och jag vet inte riktigt om jag ser fram emot det eller inte men förhoppningsvis blir det helt okej. Det kommer finnas tillfälle att fråga gamla utbytesstudenter om deras år och prata av sig om allt rörande resan vilket är skönt.
Känns som att jag kanske borde börja packa inför imorgon och försöka tänka ut frågor till i helgen (vilket i och för sig inte borde bli så svårt då jag har [alldeles för] många saker jag undrar) så att jag kommer dit någorlunda förberedd.
Bye.
