(Tredje inlägget på en och samma dag, jag är på g)

Sitter här i tjocksockar och dricker te. Insåg just att jag om lite mer än en vecka kommer befinna mig i värmen och inte behöva frysa mer!!!

Första tanken är ju självklart att det ska bli underbart, fantastiskt och superhärligt (vilket det ju ska bli, verkligen). Sen slog det mig att jag faktiskt kommer att sakna det lite. Sakna att kunna göra nudelsoppa, dricka te, tända ljus och värma sig i mysiga stickade halsdukar framför en film i vintermörkret. Sakna att kunna plumsa hem i snön eller glida ner för busbacken i smått panikslaget tillstånd men ändå skratta så tårarna nästan rinner (eller ja, fryser till is på kinden). Sakna att vakna upp och se att det snöar ute och bestämma sig för att åka tefat sen komma in och göra varm choklad. Kommer att sakna allt det mysiga som Sverige faktiskt har, även om jag kanske inte alltid uppskattar det så mycket som man borde och även om jag är hur glad som helst över att slippa snön och kylan i ett år.

Bara tanken på att inte behöva pracka på sig 14 lager kläder för att gå utanför dörren och inte behöva oroa sig för att bussen kanske är inställd p.g.a. trafikkaos är ju en bedrift i sig.

Nu: åter till historiauppsatsen. Man är ju inte fri bara för att man snart lämnar landet.