Shit shit shit vad jag kommer att sakna alla. Om precis en vecka sätter jag mig på bussen ner till Arlanda med pappa och säger farväl till Sundsvall, till alla underbara människor, till tryggheten. Vill försöka att inte tänka på det och istället njuta av den vecka jag har kvar här men det går inte så bra då man hela tiden påminns om att man snart inte kommer se dessa människor på ett år. ETT ÅR. Jag har knappt varit iväg från vissa mer än någon vecka och familjen har jag inte varit helt utan under mer än typ. Några dygn?

Man märker när man ska lämna något hur fint det man har faktiskt är. Jag är bara så glad och det har jag alla underbara människor jag lämnar att tacka för. Samtidigt som jag vet att jag gör helt rätt beslut i att åka (tro inte att jag ångrat mig för då tror ni fel fel fel) så konstaterar jag bara att det hade varit lättare om det inte funnits så många att sakna. Fast varför sörja, jag kommer ju tillbaka hehe.

Bara blev lite ledsen vid tanken av hur mycket jag kommer att gråta nästa tisdag.